Vyernas vy

Det är något med svenskar och takbarer. Kanske för att det inte är så värst gott om dem hemma. Men så fort en svensk landar på Manhattan står coola takbarer överst på önskelistan. Jag måste erkänna att jag inte är så mycket för sånt där. Hänger hellre i insuttna barer och sörplar på en skummig IPA än betalar överpriser för en krystad cocktail för utsiktens skull.

Men bild2man är aldrig för gammal för att rucka på tramsiga principer. Min väninna Suzi tipsade om The Skylark. En cocktailbar på toppen av en helt oansenlig kontorsbyggnad. Man får prångla sig igenom ett antal gångar och mysko hissar för att hitta upp. Och det ligger mitt i det annars ack så osexiga Midtown. Men när du väl hittat rätt – ja, då öppnar sig bokstavligen himlen. Utsikt från golv till tak. Åt alla håll. Först tappar du andan, sedan viker sig bokstavligen knävecken så att du trillar ihop i en swanky schäslong och totalt tappar fokus på vad det där glaset rött egentligen kostade.

Perfekt ställe om du vill impa på någon – om så bara på dig själv – eller för en dejt med mersmak. Man kan till och med reservera en soffa i förhand. Oklart om det är tillåtet att hångla i sofforna dock.

Bilden härintill är tagen från rökrutan på terrassen. Så där såg inte rökrutorna ut på Tunaskolan kan jag lova.

Annonser

Mot Morotsvägen!

bildJag har hittat en ny pärla! Eller rättare sagt en morot. Via Carota i hjärtat av West Village (för övrigt ett av mina absoluta favoritområden, saknar ofta tiden jag bodde på hörnet W 11 Street & Bleecker).

Rustik italiensk mat utan krusiduller. Precis sånt jag älskar. Fantastiska grönsaksrätter, underbar atmosfär och finfina viner från hela Stövelriket. Handplockade antikviteter gör det hela ännu mer personligt och vackert.

Började babbla med Branislav i baren, bördig från Serbien står han nu och shejkar Manhattans på Manhattan. Det är hans tatuering som anas på bilden. Trots att han aldrig jobbat i bar förut. Det är sånt jag älskar med New York. Folk bara hamnar här. Alla får chansen. Allt är möjligt.

Och det finns krogar som Via Carota där alla sorters gäster är välkomna. Från bäbisar till pansjisar. Jag är visserligen allergisk mot morötter, men den här godingen vill jag inte vara utan.

Brrrr…

Så här kallt har det inte varit i New York på tjugo år. Det är nästan skrattretande – till och med för en härdad svensk. Ännu mer skrattretande är dock nyhetssändningarna. De avråder en från att gå ut. På allvar. Mammorna här har uppenbarligen aldrig hört talat om dåliga kläder och det där…

Vågade mig dockbild över Canal Street och såg Eilen Jewell med band på City Winery. Och det är jag glad för. Kanonbra band och cool tjej med avspänd attityd, bra låtar och skön röst. Kan för övrigt rekommendera City Winery om du är sugen på att se musik när du åker till New York. Biljetterna bokas på nätet på förhand. Små som stora artister och sittande publik i restaurangmiljö. Fler gråsprängda nackar än hipsterskägg. Bra vinlista.

Men ännu mer kan jag rekommendera den här fenomenala maträtten, som gjord för svinkalla dagar. Lagade den häromkvällen och lade ut en superful bild på Instagram (@gahne). Fick så många gilla så att det var löjligt. Till och med den gode Jan Gradvall bad om receptet. Tackmejlet efter han lagat till härligheten hade titeln: ”Du ska va president!”. Sådeså.

Chicken parmigiana

kycklingbröst eller lårfilé (så mycket ni tror ni äter)
salt
nymalen svartpeppar
en jävla massa olivolja
2 burkar hela tomater (jag tog med basilika)
4 vitlöksklyftor
1 kruka basilika
chiliflakes
mjöl
2 ägg
ca 2 dl panko
1 tsk rökt paprikapulver
cirka 1 1/2 dl färskriven parmesan
1-2 mozzarellaostar
1 tsk torkad oregano

Hetta upp en rejäl skvätt olivolja i en tjockbottnad gryta. Fräs vitlöken så att den nätt och jämt får färg. Tillsätt chiliflakes och rör i tomaterna. Knosa dem med en träslev så att de går sönder och häv i lite basilika med stjälkar och allt. Salta och peppra. Låt puttra medan du gör resten (cirka 30 min). Ta fram tre djupa tallrikar: häll mjöl i en, vispade ägg i nästa, panko och rökt paprika i den sista. Lägg upp köttet på en skärbräda klädd med plastfolie, täck med ytterligare ett lager plastfolie. Banka skiten ur köttet så att det blir lagom tunt och fint. Salta och peppra ordentligt. Hetta upp jättemycket olja i en stekpanna. Kolla med en brödbit så att den får färg. Doppa kyllingen först i mjöl, sen ägg och sist panko. Stek i omgångar tills ytan får lite färg. Häll upp ett lager tomatsås i en ugnsfast form. Toppa med lite kylling och strö över parmesan. Riv mozzarellan i bitar och strö över en del. Upprepa lagren modell lasagnetänk. Avsluta med sås, ost och ost. Strö över oregano. Grädda i 200 grader i cirka 30 min. Garnera med basilika. Jag serverade med spaghetti, men det kändes onödigt, för det var helt jävla superbt på egen hand.

Att chilla i Chinatown

I går käkade jag mig igenom Chinatown. Det är ett sant nöje. Och billigt!
Jag inser att Chinatown kanske inte är allas tekopp. Det är stökigt, skitigt, bullrigt, kaotiskt, rörigt, obegripligt och alldeles, alldeles underbart. Det är så oinställsamt, så rått, så rätt. På alla sätt.

IMG_3362

Men det är inte alldeles lätt att veta hur man ska ta sig an denna sjudande riskokare till stadsdel. Jag gillar framför allt de östra delarna, det är liksom mera hardcore Chinatown.
Mitt tips är att börja med ställets suveräna soup dumplings (akta – det är verkligen soppa i dem) på Joe’s Shanghai. Och missa för allt i världen inte deras fabulösa scallion pancakes. En dröm för oss som gillar salt och frasigt. Notan gick på next to nothing. De öppnar klockan elva, det kan vara en god idé att hänga på låset.

Dubbellunchade (hårt jobb, det här) och klämde i mig en kryddig lammburgare och en halv portion halkiga nudlar med superstark lammgryta på Xian Famous Foods. Burgaren är mest känd för att Anthony Bourdain gillar den. Ett mer tillrättalagt ställe och lite västvänligt trendigt sådär. Men rasande gott och en veritabel explosion i sköna smaker.  Vägg i vägg ligger det makalösa Chinatown Icecream Factory känt för sina halsbrytande sorter.  Eftersom solen behagade visa sitt raraste tryne kunde man minsann klämma ner en glass ovanpå alltihop. Ingefäran var fantastisk, black sesame inte dum den heller.

Utrusta dig med tålamod, ett öppet sinne och gott om kontanter (många ställen tar inte kort) – och Chinatown är ett litet ätbart äventyr som väntar på att erövras. Och tänk på att de flesta Chinatownbor inte är särskilt pigga på att bli fotograferade.

Sol, snö och Brooklyn

bild

Hade en heldag i Brooklyn. Snöigt, soligt, isigt, halt – och helt jäkla ljuvligt. Kanade omkring från ställe till ställe och avslutade med en smått fantastisk middag på Bun-ker. Ett veritabelt hål i väggen. Hopplöst härligt fult och det bästa vietnameskäk som någonsin mött min mun. Mitt ute i ett isigt nowhere. På vägen dit var det dock så här tjusigt nere vid vattnet. Då börjar hjärtat banka så där knasigt igen.

In a New York State of Mind

IMG_2951Det står i mitt bokkontrakt att jag måste ha en blogg. Lätt för fint förlagsfolk att säga. Men vad gör man inte för konsten? Så här ligger det nämligen till: Jag är störtkär. Så där dallrig-i-knävecken-kär. Mot alla odds vägrar min kärlek att rosta. År efter år går den genom eld och vatten, för att inte tala om snöslask, utan att mattas det minsta.

Jag är nämligen hopplöst förälskad i New York. Blixten slog ner när jag satte min fot här för första gången för femton år sedan. Sedan dess har jag åkt hit ohälsosamt ofta och mest gått omkring och låtsats att jag bor här. Sedan två år är det en sanndröm. Jag nyper mig i armen var och varannan morgon. För New York är ingen stad. Det är ett tillstånd. Ett ständigt lyckorus som bara pågår. Man kan välja att ta del av det eller bara stanna inne och sitta och glo på byggjobbare och vinterjoggare genom fönstret. I dag vräker snön ner över Hudsonflodens grågrumliga vatten – och det skulle kunna vara fullständigt vidrigt. Säg om man befann sig till exempel i… Hudiksvall (förlåt ni glada). Men nu gör man inte det.

Nu är det New York Fuckin City. Och jag älskar varje blöttung snöflinga.

Arbetet pågår för fullt med att samla och välja pärlor till ”Mitt New York”, en guidebok för dig som har drabbats, är villig att drabbas, drömmer om att drabbas – av samma hejdlösa passion som jag. Boken ska publiceras till hösten. Fram tills dess bjussar jag på lite förhandstips här – och annat smått och gott.

Som ett bevis på hur oerhört amerikaniserad jag nu gått och blivit måste jag ju bara bjussa på min dunderchili som vi avnjöt på Super Bowl Sunday. Den var klart bättre än matchen.

MIAS SUPER BOWL-CHILI (4 rejäla portioner)
1 kg högrev
salt
olivolja
1 msk hel spiskummin
1 1/2 tsk hela korianderfrön
1 stor gul lök, finhackad 
6 vitlöksklyftor, finhackade
5 jalapeño, urkärnade och finhackade
2 msk majsmjöl
2 msk malen anchochili
1 msk torkad oregano
1 flaska Corona, à 33 cl
1 burk krossade tomater (gärna med chili), à 400 g
25 g mörk choklad
2 stora torkade chilifrukter, t ex New Mexico

Till servering:
färsk koriander
gräddfil
riven ost
hackad gul lök
guacamole, fritos eller nachos

Tärna köttet, salta och stek i olja i omgångar i en ugnsfast stekgryta tills det får lite bränd yta. Lägg åt sidan och låt rinna av på hushållspapper.

Rosta spiskummin och korianderfrön i torr stekpanna tills det börjar dofta. Stöt med mortel.

Släng i lök, vitlök, jalapeño, majsmjöl, anchochili och oregano. Tillsätt sedan de rostade kryddorna. Låt fräsa på medelvärme tills löken mjuknat, cirka 5 min. Häv i köttet, ölen, tomaterna, chokladen, de torkade chilifrukterna och en liten skvätt vatten så att det täcker. Koka upp, sätt på lock och ställ sedan in i ugnen på 125 grader. Låt puttra i minst 3 timmar eller tills köttet är riktigt mört. Låt gärna stå i 1-2 dagar innan det är dags att äta chilin. Den smakar som bäst då.

Servera med koriander, hackad lök, gräddfil och god guacamole. Här äter man den gärna med nachos eller fritos.